Att vara jäkla glad även om man missat målet – Halvvättern 2017 RR

Halvvättern är nu avklarad; check på den liksom!

Vi var ett kanongäng på 23 personer som skulle köra de 15 milen. Klockan ringde 05.15 – lite tidigt men jag gillar inte att stressa på morgonen och hade ändå somnat rätt tidigt kvällen innan. I med medhavd frukost beståendes av en drickyoughurt, lingongrova och jordnötssmör. Perfekt!

På med kläderna och rulla iväg tillsammans med de andra jag bodde med. Väl på plats valde jag att överge vindvästen men behålla armvärmarna på; det var inte jättevarmt och jag avskyr att frysa. Better safe than sorry!

07.02 rullade vi iväg – målet var hårt satt på 3 timmar och 40 minuter och efter en frustrerande långsam masterstart bar det av. Farten upp till någonstans mellan 40-45 km/h och några korta ögonkast på effektmätaren gjorde gällande att det här inte skulle bli en dans på rosor. Det blåste inte speciellt mycket men vi visste det skulle bli motvind en bit söderut. Vi körde på rätt bra men den ökande motvinden gjorde sig gällande hela tiden och det var svårt att hitta skydd när den vred sig från sida till sida. Redan en bit innan Omberg hade några börjat lägga sig i svansen för att vila och även om jag kände mig pigg så gnagde tanken att folk kommer börja droppa av. Jag och Johan låste ekipaget och tog lead uppför backarna vid Omberg och lade oss på bekväma 300W upp och över området. Vi drog på oss lite mjölksyra men det var hanterbart där och då men efter ett tag ropades det på att vi skulle öka tempot. Jag och Johan hade sagt att vi inte skulle köra för fullt över Omberg för att folk skulle hinna återhämta sig men vissa var otåliga så vi började rotera igen och farten ökade. Det var helt rätt att börja rotera så här i efterhand – det hade börjat blåsa på ordentligt så att bränna sig i förtid skulle inte vara någon höjdare.

När vi kom ner från området så slog motvinden oss rätt i ansiktet. Det hade blåst upp rätt ordentligt och att försöka trycka ur sig 40-45 km/h var för jäkla jobbigt. Vi gjorde inget bra jobb att skydda varandra och vi som snurrade blev allt färre och färre. Jag fick gå ner i svansen själv för att få tillräckligt med tid för att faktiskt äta och dricka vilket inte kändes så bra där och då men huvudet sade helt enkelt att om jag inte gör det nu så kommer jag bonka senare och det tänker jag inte göra. Folk började åka av och vi borde insett att vi kanske skulle sänkt ambitionen där och då, i varje fall för ett litet tag, för att få med oss fler men så blev det inte. Vi gnetade på och gruppen som drog varierade från 10 ända ner till 4 personer. Vi var ett 15-tal kvar och när vi vände om vid banans sydspets i Krokek så tänkte alla: JAA, nu blir det medvind.

Riktigt så enkelt var det inte – det blev kantvind mest hela tiden och landskapet började guppa upp och ner så man nästan blev sjösjuk. Det var jobbigt att hålla ihop gruppen men till min uppenbara förtjusning hade vi både hjärna och hjärta; de som orkade dra drog och de som inte orkade vilade så länge att de kunde gå upp och hjälpa till efter en liten stund igen. Jag var själv nere i svansen flera gånger för att hämta andan och  det var fantastiskt att se grabbarna (var dessvärre bara grabbar kvar) slita så mycket men ändå aldrig ge upp.

Resten av resan var en halvplåga (!) och vi låg några tiondels km/h under vår plan men efter att ha fått lite häng på Ride of Hope som tuffade förbi oss så fick vi ändå en sjuss genom den värsta kantvinden.

I slutet var det en rejäl hög trötta grabbar som ändå rullade tillsammans över mållinjen. Alla hade hjälpt till. Alla hade kört. Alla hade kört med hjärna och hjärta – något som faktiskt är riktigt ovanligt. För mig var det en kamp på gränsen till vad jag klarade av. Minsta motstånd i form av backe eller vind sved för jäkla illa i benen och det var svårt att hålla uppe effekten men det var bara att bita ihop och tänka ”lite till”. Det funkade!

Till slut gick vi in på den officiella tiden 3 timmar och 41 minuter. EN minut från vårt mål. Vi snittade 40,6 km/h över 154 km, bara en liten jäkla fjäder från 40,9km/h som hade behövts för att klara målet.

Kungsbacka är ett otroligt härligt gäng som utvecklats otroligt mycket på de åren jag har lärt känna dem. Alltid positiva, aldrig något jäkla gnäll och även om de blir lite tysta när pulsen går upp så är det baskemig leenden efteråt! Får mig att få mersmak varje gång och känna mig minst 20 år yngre! Så nu med några dagars eftertanke och perspektiv så kommer jag nog ändå stå där och köra Halvvättern nästa år igen. Målet? Tja, ner mot 3.35 kanske? 🙂 Frågan är om någon mer är sugen …