Då har jag provat den nya ryggsäcken, en Alpkit Gourdon 25-litersvariant som jag skrev om här:
http://blog.selstam.nu/2011/03/08/vattentat-ryggsack/
Den är enkel, väldigt enkel, men absolut värd sina pengar. Det hela är egentligen en ihopsydd regnkappa i form av en säck som de sedan sytt en ryggplatta och spännremmar på för att man skall kunna ha den på ryggen. Spännremmarna ganska tunna och hade mått bra av att vara lite bredare, samtidigt som bröstremmen har en tendens att vandra uppåt när ryggsäcken är tom eller väldigt lätt.
Det hela stabiliserar sig betydligt bättre när man lägger lite tyngd i den. Jag köpte en 25-literssäck (vilket också står klart och tydligt på baksidan av säcken) men den sväljer en hel del mer än vad man hade kunnat tro. Det är bara ett enda stort fack men jag fick plats med ombyteskläder (arbetskläder på kontor) ett par dojjor och en laptop – sedan var det fullt. Duschgrejor och handduk fick inte plats men jag har ett skåp på jobbet att förvara grejorna i.
När man väl cyklar så är den också bekväm. Ryggplattan är inte speciellt tjock eller styv men den dryga timmen jag spenderade med den på ryggen gav inga men eller skav som jag kunnat märka.
Det enda direkt negativa är att den känns ganska tunn. Lagningslappar följer med men det räcker nog med en enda oturlig vurpa för att den skall gå sönder. Nu har jag inga planer på att lägga mig på backen till och från jobbet så jag tror jag kommer klara mig, men lite tjockare material hade varit att föredra. Nu är det ju skillnad på en ryggsäck för 250:- och en för 1200:- … så vissa genvägar har de helt enkelt varit tvungna att ta, men från och med nu är det här min pendlarsäck nummer ett.
Åh, en annan grej. På baksidan har man en “remsa” som är genomskinlig – och där syns det väldigt tydligt bakifrån att man packade ner sina stålmannenkallingar, om man säger så … Visserligen gör det ju att det blir lättare att se var i säcken man stoppat dem, men att berätta för alla som tar rygg på en vilka kallingar man skall ha är kanske inte direkt vad man hade tänkt sig.
Första pendlingen efter att jag bröt armen idag och jäklar vad trögt det var. Förutsättningarna var dock perfekta, fem minusgrader, vinterdäcken på, frun tar hand om ungarna och inga möten direkt på morgonen så man hinner ta det lugnt. Börjar fint med att jag hittar varken mitt blåtandsheadset eller min baklykta men det är bara att gilla läget.
Det första jag märkte var att vinterdäcken knattrade utav bara sjutton. Det lät som man rullade en rulle med kulor innuti ungefär, men greppet var enormt. Testade direkt att bromsa på vanlig torr asfalt och greppet var helt klart i klass med vanliga grova däck. Med den insikten i bagaget var det bara löv och is kvar att testa på. Löv dök upp först och även om det prasslade lite mer med de stelfrusna löven så var greppet fortfarande lika bra. Inte ens på ren blankis märkte jag någon direkt skillnad på greppet utan kunde bromsa med full kraft utan att känna mig osäker. Det enda man fick tänka på var att ha lite mer tryck på bakbromsen; helt bekväm med att bromsa på is är jag inte ännu.
Något annat jag märkte med de däck jag använder, Schwalbe Ice Spiker, är att de är betydligt mjukare än vanliga däck. Cykeln blir aningen instabil, och kränger lite grann – känns nästan som om hjulet “glappar”, men så fort man lärde sig känna igen symptomen så var det bara att köra vidare.
Eftersom jag inte cyklat på någon tyngre nivå på över en månad var det tufft att komma igång och jag var helt slut när jag kom fram. Tacksamt nog hade kollegorna på jobbet lagt en banan på mitt skrivbord, så tillsammans med en kaffe löste det där sig rätt omgående!
Schwalbe Ice Spiker
Tre gånger i veckan försöker jag cykla till jobbet. De övriga två dagarna lämnar jag ungarna på skola och dagis och då är det helt enkelt lite svårare att få till det med en cykel (även om jag är medveten om att det går). Problemet med att pendla på cykeln är att man allt som oftast hittar på ursäkter för att låta bli …
- Det regnar!
- Det är för kallt!
- Idag orkar jag inte!
Många ursäktar sig helt enkelt när hösten kommer och det börjar bli lite kallare och just kyla och regn är nog ganska högt upp på ursäktslistan. Själv har min enda farhåga varit att det kanske börjar bli lite halt så jag har valt att åtgärda detta problem genom att skaffa “vinterdäck” till cykeln; dubbdäck helt enkelt. När svartisen börjar lägga sig på morgnarna och det är ett par minusgrader är det nästan livsfarligt att försöka öka hastigheten så jag tänkte helt enkelt försöka göra något åt det.
Köpte mig därför ett par Schwalbe Ice Spiker och satte på dem på cykeln igår och premiärrundan hoppas jag blir nu på onsdag lite beroende på dagisstatus för minstingen som precis kommit över sina vattkoppor.
Återkommer med en liten rapport!
Powered by FireStats