Knäkameran har gjort sitt och nu väntar vi på vad doktorerna kan hitta för något.
Har dock faktiskt hunnit med att träna några trainerpass för att testa knät och jag måste erkänna att jag inte känt av något under de tre pass jag har gjort. Första veckan efter att jag fick ont lät jag bli att göra något och kände mig lite stel i knät på morgonen men efter att ha börjar röra på mig igen så känns det inte alls längre – tror jag!
I går blev det ett intervallpass, ungefär, typ, eller nått. Körde Fyra stycken fyror, dock ej på max, och efter några minuters aktiv vila så körde jag ett trapp-segment där jag behöll kadensen på drygt 95 och varje minut växlade till en trögare växel – och detta gjordes fyra gånger innan jag tog samma väg ner igen – resultatet blir en åtta minuter lång trappa med ett snitt på 400-450W och en snitthastighet på drygt 43km/h (se graf längst ner). Det nöp ordentligt i benen den sista minuten vilket också kunde ses på pulsen som stack iväg och mjölksyran som blev värre och värre. Hade inte motivation till att köra en trappa till, men lite småskoj var det allt.
Jag har tillfälligt hoppat av mitt träningsprogram eftersom jag inte kände att jag kunde fortsätta innan knät blev bättre. Jag kommer att köra denna veckan enligt ett litet eget lugnare schema innan jag backar tillbaks till början av vecka sex i schemat och kör på därifrån igen. Det känns inte som om jag har tappat speciellt mycket utan snarare tagit ett litet steg framåt.
Sedan kan allt naturligtvis omkullkastas av vad läkaren säger, men jag tänker inte fundera över det nu – jag hoppas bara jag slipper operation för då går i princip all träning ut genom källarfönstret. Den tredje januari blev det bestäm att jag träffar honom – känner mig ändå rätt hyfsad i knät nu.
Senaste passet:
Det är snabba puckar – det blir en ny magnetkameraundersökning i morgon eftermiddag. Undras om man kan få tag i bilderna den här gången, hade varit lite roligt att se! Enligt uppgift får de nämligen bränna ut dem på skiva och skicka till Perago – så möjligheten finns!
När en läkare säger “Nu gör du så här …” så får man en viss sorts ro i kroppen även om beskedet man fick när man pratade med honom kanske inte var det mest positiva. Helt enkelt tvärtemot läkare som säger “Mnjaaa, det beror på … kanske si … eller kanske så …”, för sådana finns det också. Vi människor har svårt att utan kunskap välja det ena eller det andra och vill gärna bli styrda när vi är osäkra. Sådana är vi, allihop.
Nåväl, var som sagt på besök hos Perago och träffade Dr Piros och fick vifta med knät. Han kunde inte tro att det var något större fel – men det mest troliga var att en liten flis på menisken hade gett sig och låg och irriterade knät vid belastning – och han ville få det fotat (inte röntgat) med magnetkamera.
På detta fanns det tre utfall som kunde ske:
- Om knät kändes bättre och det inte syntes någon märkbar skada på kamerabilderna, så avvaktar man för att se om det fortsatte bli bättre – och undviker operation.
- Om det inte blir bättre och det inte syns någon direkt skada, så kan man titthålsoperera ändå för att gå in och titta närmare och samtidigt reparera en eventuell skada.
- Tredje och sista fallet är en tydlig skada som måste opereras.
En menisk som bara är “lite” skadad har en förmåga att självläka vilket tar 2-3 månader medan den anpassar sig och att den ansträngning du utsätter knät för samtidigt “filar” på den bit eller flik som ev. har uppstått.
Så, mina förhållningsregler …
- Träna på som vanligt, men undvik låg kadens och hög effekt (bye bye spinning, vi får leva som särbos ett tag – får väl köra rpm istället)
- Känns det i knät, ta en ipren innan för ev. smärta
- Skulle knät kännas svullet eller att känslan av svullnad sprider sig som ett band runt knät – bromsa genast – det skall inte svullna upp.
Kunde inte hålla mig – knät känns fortfarande sunkigt och jag vill veta vad det är så jag ringde upp TryggHansa och bad om att få en tid och kolla knät hos den ortoped som gjorde min operation i början av året, Christian Piros.
Vaknar på morgonen och knät känns lite stelt och otympligt. Har inte direkt ont, men idag när jag stod och böjde mig ner vid kaffemaskinen på jobbet så “högg” det till igen i knät och då tänkte jag att det var lika bra att slå en signal.
Fick en tid i morgon eftermiddag, så vi får se vad de säger.
Nåja, så misslyckat var det inte egentligen 2/3 av passet gick riktigt bra med puls och ork på plats men när det var drygt 20 minuter kvar så smärtade det till i vänster knä.
När jag var ute och körde i Änggårdsbergen för några veckor sedan så knäppte det till i knät och det kändes som om något hände, men det gjorde inte ont och jag hade inte ont efteråt heller, men när jag körde mitt SEPI-pass för en dryg vecka sedan så kände jag att det ömmade lite men jag struntade i det och körde vidare, om än lite försiktigt. I tisdags körde jag ett OverUnder-pass utan några direkta känningar men så igår kände jag av det ordentligt.
Så nu har jag ordinerat mig själv en veckas vila från cyklandet och kommer köra på gymmet istället. Går det inte över till nästa veckas spinning så får det nog bli en större kontroll och se om något är fel vilket känns jobbigt; har ju haft problem med vänster knä förut.
I övrigt var passet riktigt bra, synd att Peter bara har ett pass kvar nu innan han slutar vara instruktör och sätter sig på “de svettigas” sida … 
Igår var det dags för träningspass nummer tre, vilket också gör serien komplett. Programmet ser ut så här:
- Ben, Utfall med hantlar (3 set x 12 rep)
- Ben, Knäböj med skivstång (3 x 10)
- Rygg, Enarmsrodd (3 x 12)
- Överkropp, Dips (3 x 12)
- Axlar, Hantelpress uppåt (3 x 10)
- Ben, Vadpress (3 x 12)
- Mage, Tre övningar (3 x 10)
När jag började passet tänkte jag skippa ben för att vila knät, men eftersom gymet inte stängde på en halvtimma så tyckte jag det var lika bra att ändå testa. Knät har känts bra och jag har märkt att jag tappat en hel del styrka så det var bara att lassa på för att testa. För att inte riskera allt för mycket körde jag i Smithmaskinen och lassade inte på speciellt mycket, 10kg på varje sida, och testade knäböj. Det var jobbigt, men knät protesterade inte det minsta. Samma sak med utfall och samma vikter; det kändes helt okej. Nu tänker jag börja lugnt och inte öka vikter för fort. Träningsvärken idag säger att det ändå tog så det får ta den tid det tar.
Idag blev det bara lite spinning i en trekvar och imorgon lördag är det hel vilodag, min första på ett tag, men på söndag kör vi “pass 1″ igen!
Bästa badleksaken
Det har idag gått två veckor sedan operation och jag måste ändå säga att det mesta har gått över förväntan. Efter att ha hämtat ut receptet jag fick var jag förberedd på ha rejält ont och vara indisponibel i flera dagar, men riktigt så var det inte.
Redan dagen efter operation var jag av diverse anledningar tvungen att hämta barnen på dagis. Man var rätt stel i benet, men jag hade inte behövt ta några smärtstillande över huvud taget så det var lika bra att försöka trava iväg. Man var ju inte så snabb men det gick i alla fall.
På måndagen, tre dagar efter operation, var jag tillbaka på jobbet och det var i princip inga problem där heller. Undvek trapporna de första dagarna men efter en dag eller två gick det helt okej också. Det var lättare att gå nerför än uppför då knät sa ifrån och blev trött efter bara några steg. Jag känner idag fortfarande ett visst motstånd när jag skall gå uppför en trappa, men det blir mindre och mindre.
Efter en vecka satte jag mig på träningscykeln, något jag faktiskt längtat efter. Jag körde bara ett kort pass på drygt 10 minuter för att testa men allt kändes ändå bra och efteråt, när knät var uppvärmt, kändes det bättre än det gjort på länge. Tyvärr kan man inte säga samma sak om konditionen som var klart påverkad, negativt. Det var nästan lite jobbigt att cykla i mindre än en kvart. På kvällen när jag kom hem och körde ett litet pass till kändes det fortfarande trögt, men knät hängde med i den lätta belastningen. Totalt blev det 30 minuters cykling första dagen, något i överkant men man vill lite mer än vad som är bra.
Nästa dag körde jag i en halvtimme framför TV’n och det kändes lite bättre rent kroppsligt även om knät knakade lite över att få röra sig efter gårdagens ansträngning.
Pådriven av dagarnas positiva besked tänkte jag att det var lika bra att köra på ordentligt så jag tog ett 45-minuterspass och det straffade sig genast med en kombination av värk i knät och träningsvärk. En sjuksyrra på jobbet skällde på mig och sa att jag minsann skulle ta det lugnt … så nu håller jag mig till mina 30 minuter om dagen vad gäller cykling, ett tag till i alla fall.
Idag har det som sagt gått 14 dagar sedan operation och enligt mina “instruktioner” skall jag börja simma efter 2-3 veckor så det fick bli ett besök på badhuset i Åby tillsammans med en kamrat. 30 minuter och 1000 meter senare insåg jag att det verkligen börjar kännas som om saker faller på plats och knät pallar för belastningen. Blir nog en liten cykeltur i kväll också … framför TV’n.
Längtar tills man kan dra sig ut till skogs igen …
Knäartroskopi
Idag är det två veckor sedan jag genomgick en artroskopi i mitt knä. Fram till dagen innan var jag inte nervös alls men på torsdag morgon när man inte fick äta någon mat och dricka två koppar te började fjärilarna i magen att dyka upp.
Normalt sett blir jag sällan nervös, men eftersom jag aldrig lagt mig själv på ett operationsbord så fanns det ändå en viss oro.
Min fru packade in mig i bilen och skjutsade iväg mig till Carlanderska och efter att ha hoppat upp för trapporna var det bara att knacka på och vänta. Efter några minuter blev jag invisad i ett litet omklädningsrum där jag fick sätta på mig en underbart läckert vit skjorta, landstingets kallingar (som jag lätt hade kunnat dra upp till armhålorna) samt ett par fräcka tubsockar modell knästrumpa. Nåväl, man var ju inte där för en skönhetstävling så det fick väl gå.
Efter ytterligare några minuter blev jag hämtad av en annan sjuksköterska som tog mig till en sängplats där jag fick lägga mig ner en stund. Nål med dropp sattes och efter ett något pikant förfrågan om att bli rakad, där jag funderade över var, och om jag över huvud taget hade rakat mig idag, insåg jag att hon avsåg mitt knä. Då var det bara att luta sig tillbaka.
Efter att ha blivit tilldelad en Illustrerad Vetenskap kom Dr. Piros in och vi bestämde oss för att vara överens om att det var vänster knä som avsågs och med en tuschpenna skrev vi under denna överenskommelse genom en fin pil på vänster knäskål.
Nästa pinsamma tillfälle var när det var dags att rulla in mig till operation. Sköterskan frågade när jag var på toaletten senast och det var ju bara att erkänna att det var tidigt i morse och att det kanske var bäst att göra någonting åt det. Droppet satt ju kvar i armen så jag hade ingen aning om hur det här fungerade; skall hon stå utanför och hålla i droppet, eller tar jag med mig det in? Efter några sekunder gjordes det klart att jag fick gå in på egen hand och så var det med det.
Väl inne i operationsrummet blev man väl ompysslad i några minuter, fick en stor manschett runt vänster lår och någonting stoppades in under knät. En annan sjuksköterska hade tagit över och berättade att jag nu skulle få lite morfin och att jag skulle tala om när jag kände att det började verka. Efter fem sekunder blev jag alldeles tung och en behaglig värme spred sig i kroppen. “N-n-nu” stammade jag fram varav sjuksköterskan lutade sig fram över mig, tittade mig i ögonen och sa “Godnatt!”.
…
Jag hade ingen aning om hur länge operationen hade varat. Enligt uppgift från läkaren var det ett 20-minutersingrepp, men jag kommer ihåg att jag vaknade upp på uppvaket och desperat letade efter en klocka. Man kände sig lite lullig och det första jag gjorde var att försöka röra på benet (det var fortfarande kvar där, under täcket) och allt kändes riktigt bra. Det tog några minuter innan man skakat av sig lullighetskänslan men en av sköterskorna kom fram efter en stund och frågade om jag ville ha något att äta. Hon förklarade också att doktorn gått hem men att han skulle ringa mig dagen efter för att berätta vad de hade gjort och kolla så att allt var okej. Ett recept på panodil och Tramadol fick jag också.
Två härliga mackor, en kopp kaffe och lite äpplejuice senare var det bara att ringa frun och fråga om hon kunde komma och hämta mig så jag fick åka hem. Knät kändes helt okej, det smärtade inte (tro katten det, det var ju lokalbedövat) och efter att ha klätt på mig gick jag ner till kafeterian och inväntade min skjuts.
Jag var på Carlanderska klockan 14 på torsdagen. Klockan 18 var jag hemma igen, och hade hunnit svänga förbi apoteket för att hämta ut mina hallucinogener …
Fötterna först!
Ja, ungefär så lät det när man skickades in i magnetkameraröntgen-maskinen.
Här hade man gått och förberett sig på att få åka in med huvudet först långt in i maskinen när sköterskan Åsa snällt förklarade för mig att det nog var ganska onödigt när det bara var knät som skulle röntgas. Sagt och gjort fick man hoppa upp på britsen, hålla i en tryckmanschettspump som larmklocka och ett par hörlurar med P4 påslaget. Med rätt smäckra stegmotorer lyftes man upp och med millimeterprecision åkte man in mellan ringkärnorna i maskinen.
Och jäklar vad det lät! Var lite lätt förvånad över ljudvolymen och var med en gång ganska tacksam för att lurarna satt där de satt och att volymen var relativt högt uppskruvad.
Ungefär 20 minuter tog det och det blev väl en 5-6 bildserier så vitt jag förstod. Största problemet var att ligga still och slappna av, men de sista minuterna höll jag nästan på att somna.
Nu får vi se nästa vecka vad läkarna har kommit fram till och vad det kommer stå i domen.
PS. Det var ingen Siemens-maskin, det var en GE. 
DS.
Det är inte alltid kul att träna, speciellt inte när man har ont i knäna. Det började i våras när jag satt på huk för att snickra ihop en hylla jag hade designat själv. När jag väl var klar och hyllan satt på plats hade jag rejält ont i båda knäna och hade ett konstigt knäppande när jag rätade ut vänsterbenet. Det onda försvann efter någon vecka och jag funderade inte mer på det.
Ett par veckor senare skulle jag sätta upp lite hyllor i garaget och återigen gjordes en del jobb sittandes på huk (ni som skruvat IKEA-grejor vet hur det går till). Denna gång gjorde det rejält ont efteråt, knäppandet i knät kändes mer tydligt och det var väl först nu man insåg att någonting hade gått snett.
Ett samtal till vårdcentralen gav mig en tid fem veckor senare (!) och under denna tid blev jag väl mer eller mindre symptomfri förutom själva knäppandet. Läkaren som undersökte mig forcerade benet i diverse olika försök att åstadkomma smärta (för att se vad som var fel, hon hade nog inga sadistiska baktankar). Knäppandet i knät gjorde henne lite förbryllad men ville att man skulle ta en röntgen och att en ortoped skulle få möjlighet att känna över knät för att se vad de kunde hitta.
Efter röntgen blev det bara att vänta ytterligare tre månader innan jag äntligen blev kallad till ortopen Alexander Börve i slutet av november (nästan fyra månader efter jag ringde VC första gången). Jag hade ändå fått gå före eftersom jag tyckte det var okej att ett gäng läkarkandidater var där och fick testa också – sådant har jag ingenting emot. Summeringen av denna tillställning blev att det inte var några fel utan att knäppningen kom från knäskålen som flyttade på sig när benet rätades ut – således ingen åtgärd mer än eventuell sjukgymnastik för att stärka inre lårmuskeln för att hålla knäskålen “mer” på plats.
Men allt var nog inte så bra som man kunde tro …
En dryg månad efteråt och med förstärka lårmuskler (!) från de sedvanliga gymbesöken och överenskommelse med sjukgymnasten var det dags att spela årets sista badmintonmatch. Resultatet av denna blev ett kraschat vänsterknä – denna gång rejält ont och svårt att gå ordentligt dagen efter. Med sedvanlig machoattityd tänkte man att det snart går över, det har det gjort tidigare, men förbättringen de närmaste dagarna uteblev och fyra dagar senare sent på eftermiddagen ringde jag till Trygghansa då jag har en vårdförsäkring där via min arbetsgivare. Jag fick direkt en tid på morgonen dagen efter hos Christian Piros på Perago Ortopedi.
Christian hade inga större problem att konstatera att något var fel på vänster knäs mediala menisk och nu sitter jag här med ömmande vänsterknä, går konstigt, men har iaf en väntande magnetröntgen att se fram emot (nej, inga piercingar här inte).
To be continued …
[Uppdatering] På tisdag blev det dags för röntgen … vi får se!
Powered by FireStats