När en läkare säger “Nu gör du så här …” så får man en viss sorts ro i kroppen även om beskedet man fick när man pratade med honom kanske inte var det mest positiva. Helt enkelt tvärtemot läkare som säger “Mnjaaa, det beror på … kanske si … eller kanske så …”, för sådana finns det också. Vi människor har svårt att utan kunskap välja det ena eller det andra och vill gärna bli styrda när vi är osäkra. Sådana är vi, allihop.
Nåväl, var som sagt på besök hos Perago och träffade Dr Piros och fick vifta med knät. Han kunde inte tro att det var något större fel – men det mest troliga var att en liten flis på menisken hade gett sig och låg och irriterade knät vid belastning – och han ville få det fotat (inte röntgat) med magnetkamera.
På detta fanns det tre utfall som kunde ske:
- Om knät kändes bättre och det inte syntes någon märkbar skada på kamerabilderna, så avvaktar man för att se om det fortsatte bli bättre – och undviker operation.
- Om det inte blir bättre och det inte syns någon direkt skada, så kan man titthålsoperera ändå för att gå in och titta närmare och samtidigt reparera en eventuell skada.
- Tredje och sista fallet är en tydlig skada som måste opereras.
En menisk som bara är “lite” skadad har en förmåga att självläka vilket tar 2-3 månader medan den anpassar sig och att den ansträngning du utsätter knät för samtidigt “filar” på den bit eller flik som ev. har uppstått.
Så, mina förhållningsregler …
- Träna på som vanligt, men undvik låg kadens och hög effekt (bye bye spinning, vi får leva som särbos ett tag – får väl köra rpm istället)
- Känns det i knät, ta en ipren innan för ev. smärta
- Skulle knät kännas svullet eller att känslan av svullnad sprider sig som ett band runt knät – bromsa genast – det skall inte svullna upp.
Kunde inte hålla mig – knät känns fortfarande sunkigt och jag vill veta vad det är så jag ringde upp TryggHansa och bad om att få en tid och kolla knät hos den ortoped som gjorde min operation i början av året, Christian Piros.
Vaknar på morgonen och knät känns lite stelt och otympligt. Har inte direkt ont, men idag när jag stod och böjde mig ner vid kaffemaskinen på jobbet så “högg” det till igen i knät och då tänkte jag att det var lika bra att slå en signal.
Fick en tid i morgon eftermiddag, så vi får se vad de säger.
Knäartroskopi
Idag är det två veckor sedan jag genomgick en artroskopi i mitt knä. Fram till dagen innan var jag inte nervös alls men på torsdag morgon när man inte fick äta någon mat och dricka två koppar te började fjärilarna i magen att dyka upp.
Normalt sett blir jag sällan nervös, men eftersom jag aldrig lagt mig själv på ett operationsbord så fanns det ändå en viss oro.
Min fru packade in mig i bilen och skjutsade iväg mig till Carlanderska och efter att ha hoppat upp för trapporna var det bara att knacka på och vänta. Efter några minuter blev jag invisad i ett litet omklädningsrum där jag fick sätta på mig en underbart läckert vit skjorta, landstingets kallingar (som jag lätt hade kunnat dra upp till armhålorna) samt ett par fräcka tubsockar modell knästrumpa. Nåväl, man var ju inte där för en skönhetstävling så det fick väl gå.
Efter ytterligare några minuter blev jag hämtad av en annan sjuksköterska som tog mig till en sängplats där jag fick lägga mig ner en stund. Nål med dropp sattes och efter ett något pikant förfrågan om att bli rakad, där jag funderade över var, och om jag över huvud taget hade rakat mig idag, insåg jag att hon avsåg mitt knä. Då var det bara att luta sig tillbaka.
Efter att ha blivit tilldelad en Illustrerad Vetenskap kom Dr. Piros in och vi bestämde oss för att vara överens om att det var vänster knä som avsågs och med en tuschpenna skrev vi under denna överenskommelse genom en fin pil på vänster knäskål.
Nästa pinsamma tillfälle var när det var dags att rulla in mig till operation. Sköterskan frågade när jag var på toaletten senast och det var ju bara att erkänna att det var tidigt i morse och att det kanske var bäst att göra någonting åt det. Droppet satt ju kvar i armen så jag hade ingen aning om hur det här fungerade; skall hon stå utanför och hålla i droppet, eller tar jag med mig det in? Efter några sekunder gjordes det klart att jag fick gå in på egen hand och så var det med det.
Väl inne i operationsrummet blev man väl ompysslad i några minuter, fick en stor manschett runt vänster lår och någonting stoppades in under knät. En annan sjuksköterska hade tagit över och berättade att jag nu skulle få lite morfin och att jag skulle tala om när jag kände att det började verka. Efter fem sekunder blev jag alldeles tung och en behaglig värme spred sig i kroppen. “N-n-nu” stammade jag fram varav sjuksköterskan lutade sig fram över mig, tittade mig i ögonen och sa “Godnatt!”.
…
Jag hade ingen aning om hur länge operationen hade varat. Enligt uppgift från läkaren var det ett 20-minutersingrepp, men jag kommer ihåg att jag vaknade upp på uppvaket och desperat letade efter en klocka. Man kände sig lite lullig och det första jag gjorde var att försöka röra på benet (det var fortfarande kvar där, under täcket) och allt kändes riktigt bra. Det tog några minuter innan man skakat av sig lullighetskänslan men en av sköterskorna kom fram efter en stund och frågade om jag ville ha något att äta. Hon förklarade också att doktorn gått hem men att han skulle ringa mig dagen efter för att berätta vad de hade gjort och kolla så att allt var okej. Ett recept på panodil och Tramadol fick jag också.
Två härliga mackor, en kopp kaffe och lite äpplejuice senare var det bara att ringa frun och fråga om hon kunde komma och hämta mig så jag fick åka hem. Knät kändes helt okej, det smärtade inte (tro katten det, det var ju lokalbedövat) och efter att ha klätt på mig gick jag ner till kafeterian och inväntade min skjuts.
Jag var på Carlanderska klockan 14 på torsdagen. Klockan 18 var jag hemma igen, och hade hunnit svänga förbi apoteket för att hämta ut mina hallucinogener …
Det är inte alltid kul att träna, speciellt inte när man har ont i knäna. Det började i våras när jag satt på huk för att snickra ihop en hylla jag hade designat själv. När jag väl var klar och hyllan satt på plats hade jag rejält ont i båda knäna och hade ett konstigt knäppande när jag rätade ut vänsterbenet. Det onda försvann efter någon vecka och jag funderade inte mer på det.
Ett par veckor senare skulle jag sätta upp lite hyllor i garaget och återigen gjordes en del jobb sittandes på huk (ni som skruvat IKEA-grejor vet hur det går till). Denna gång gjorde det rejält ont efteråt, knäppandet i knät kändes mer tydligt och det var väl först nu man insåg att någonting hade gått snett.
Ett samtal till vårdcentralen gav mig en tid fem veckor senare (!) och under denna tid blev jag väl mer eller mindre symptomfri förutom själva knäppandet. Läkaren som undersökte mig forcerade benet i diverse olika försök att åstadkomma smärta (för att se vad som var fel, hon hade nog inga sadistiska baktankar). Knäppandet i knät gjorde henne lite förbryllad men ville att man skulle ta en röntgen och att en ortoped skulle få möjlighet att känna över knät för att se vad de kunde hitta.
Efter röntgen blev det bara att vänta ytterligare tre månader innan jag äntligen blev kallad till ortopen Alexander Börve i slutet av november (nästan fyra månader efter jag ringde VC första gången). Jag hade ändå fått gå före eftersom jag tyckte det var okej att ett gäng läkarkandidater var där och fick testa också – sådant har jag ingenting emot. Summeringen av denna tillställning blev att det inte var några fel utan att knäppningen kom från knäskålen som flyttade på sig när benet rätades ut – således ingen åtgärd mer än eventuell sjukgymnastik för att stärka inre lårmuskeln för att hålla knäskålen “mer” på plats.
Men allt var nog inte så bra som man kunde tro …
En dryg månad efteråt och med förstärka lårmuskler (!) från de sedvanliga gymbesöken och överenskommelse med sjukgymnasten var det dags att spela årets sista badmintonmatch. Resultatet av denna blev ett kraschat vänsterknä – denna gång rejält ont och svårt att gå ordentligt dagen efter. Med sedvanlig machoattityd tänkte man att det snart går över, det har det gjort tidigare, men förbättringen de närmaste dagarna uteblev och fyra dagar senare sent på eftermiddagen ringde jag till Trygghansa då jag har en vårdförsäkring där via min arbetsgivare. Jag fick direkt en tid på morgonen dagen efter hos Christian Piros på Perago Ortopedi.
Christian hade inga större problem att konstatera att något var fel på vänster knäs mediala menisk och nu sitter jag här med ömmande vänsterknä, går konstigt, men har iaf en väntande magnetröntgen att se fram emot (nej, inga piercingar här inte).
To be continued …
[Uppdatering] På tisdag blev det dags för röntgen … vi får se!
Powered by FireStats