Så här skulle det sättas ihop
Ville inte cykla idag även om det ryckte i cykeltarmen (det får vänta tills i morgon istället) men jag kunde ju meka lite istället.
Tog av hjul, däck och slang och gjorde rent fälgarna ordentligt (MuckOff är helt grymt) – jag skall ändå rikta upp framhjulet på nyårsdagen så det var lika bra att få det gjort. Rena och fina blev de iaf – mycket skit som satt i kassetten bak.
Kedjan av, ner i lacknafta och fick simma där en stund innan jag borstade ren den med en borste och torkade av med handduk – blev väldigt blank och fin.
Tog en titt på vevpartiet och insåg att det såg förjäkligt ut – fullt med lera, gräs och annat som fastnat mellan dreven. Lika bra att ta av det också. Och när man ändå har tagit av det så kan man lika gärna plocka isär det också – alltid lär man sig något. Och lära mig något det gjorde jag … man måste komma ihåg åt vilket håll och i vilken ordning man skruvade av dreven – de måste ju vara vända åt rätt håll. Dessutom gjorde jag misstaget att inte titta ordentligt på lillklingans bultar utan försökte med en insex, och det gick på den första men inte på den andra. Efter en närmare analys så visade det sig vara TORX istället – skit också. Fick banka lite och få i en torx-bit och sedan gick det i varje fall att få ur den. Reservdelar får jag helt enkelt beställa direkt efter nyår!
Längre än så hann jag inte innan middagen var färdig – så det blir fortsättning på nyårsdagen!
Zlatan - utan solglasögon
Det har skrivits rätt mycket i media om boken om Zlatan där “förklaringen” till en stökig och fotbollstokig grabb från Rosengård blivit en av Sveriges mesta fotbollsspelare genom tiderna presenteras. Jag hade redan tidigt bestämt mig för att någon gång läsa boken men det drog ut lite på tiden men nu fick jag den i julklapp så då var det lika bra att slå till med en gång och börja plöja – för plöja var precis vad jag gjorde.
Jag måste erkänna redan från början att jag aldrig gillat Zlatan, vare sig vad han åstadkommit som fotbollspelare, hur han verkat privat eller hur han adresserat media och fans. Efter att ha läst boken tycker jag fortfarande inte om honom men nu finns det i varje fall en viss förståelse för varför han är den han är och hur det hela utvecklades. Man får dock inte glömma att boken är ordentligt vriden efter hur Zlatan vill att han skall framstå och han flirtar ideligen med läsaren för att tona ner sig själv för att i nästa sekund ordentligt vrida på adjektiven. Självkritiken saknas, förutom den uppenbara som lätt går att släta över med orden “Självklart. Så är det bara“.
Det första som slår en när man läst boken är hur stökig Zlatans uppväxt faktiskt var. Snodda cyklar, knark, inbrott, bomber – ja gud vet allt. Troligtvis hade det räckt med att han åkt fast en gång eller två så hade väl fotbollkarriären gått åt ett annat håll.
Det andra som gör en lite förvånad är den ledarroll som Zlatan utmålar sig själv att ha – förmågan att kunna leda sina lag till serievinst gång på gång på gång. Denna sida, om den nu är sann eller en förskönad verklighet – det har jag svårt att bedöma, är något nytt för mig. Zlatan har jag alltid haft i facken “bråkstake, diva, latmask” men denna bild har jag varit tvungen att revidera eller i varje fall starkt ifrågasätta.
Nåväl.
Boken är välskriven, Lagercrantz har i princip fullständigt lyckats fånga “Zlatan” i boken. Jag kommer på mig själv att sitta och läsa med en lätt Rosengårdsbrytning och det känns att det är Zlatans egen röst och hans ord som format berättelsen. Lagercrantz har städat upp ordentligt i uttrycken och det flyter på bra och samtidigt känns det att det är Zlatan som berättar sin egen berättelse – gilla, som det heter på Facebookspråk.
Som jag läste någonstans så känns boken absolut riktad till det “oläsande” folket – de som drar sig för att läsa böcker; den är enkel, rak, smart skriven med mycket talspråksuttryck som känns naturliga både i sin inramning och funktion.
Kan starkt rekommendera den för den som är nyfiken på Zlatans bakgrund – men glöm för allt i världen inte att ta på dig ett par solglasögon – i Zlatans värld lyser det ordentligt … av Zlatan.
|
Julen är över och det är dags att börja återgå till allvaret. Årets julklappar blev böcker och jag har både Steve Jobs och Zlatan Ibrahimovics biografier att plöja igenom (där måste jag erkänna att jag snart läst färdigt den senare).
Julmaten i år har varit riktigt förödande – någon sorts oseriöst frosseri i allehanda läckerheter som inte alls var bra för magen, både den inre och den yttre. Till råga på allt har jag åkt på vinterns första (och förhoppningsvis enda) förkylning – tack för det ungar. Ungarna har varit förkylda som katten och det var väl egentligen bara en tidsfråga innan jag själv skulle åka på det – svårt att ducka för barnbaciller liksom.
Så nu sitter jag på jobbet och snörvlar. Har en helt egen personlig dasspapprulle på skrivbordet som någon sorts “keep away”-skylt och längtar tills veckan är slut – då förkylningen förhoppningsvis gett med sig.
Målen när veckan är slut är att sätta igång med trampandet på allvar igen och börja käka vettiga mängder mat!
Vill bara ta tillfället i akt och passa på att önska alla träningsnördar, cykelnördar och andra nördar en riktigt God Jul!
Ta nu ett par timmar ledigt och ägna er åt att bunkra upp kolhydratdepåerna inför långhelgens säkert sedan länge inplanerade träningspass!
För er i Göteborg som vill cykla i morgon på julafton får jag ändå lov att rekommendera Happy Christmas Ride … trots den i området totala avsaknaden av snö!
GOD JUL!!
Knäkameran har gjort sitt och nu väntar vi på vad doktorerna kan hitta för något.
Har dock faktiskt hunnit med att träna några trainerpass för att testa knät och jag måste erkänna att jag inte känt av något under de tre pass jag har gjort. Första veckan efter att jag fick ont lät jag bli att göra något och kände mig lite stel i knät på morgonen men efter att ha börjar röra på mig igen så känns det inte alls längre – tror jag!
I går blev det ett intervallpass, ungefär, typ, eller nått. Körde Fyra stycken fyror, dock ej på max, och efter några minuters aktiv vila så körde jag ett trapp-segment där jag behöll kadensen på drygt 95 och varje minut växlade till en trögare växel – och detta gjordes fyra gånger innan jag tog samma väg ner igen – resultatet blir en åtta minuter lång trappa med ett snitt på 400-450W och en snitthastighet på drygt 43km/h (se graf längst ner). Det nöp ordentligt i benen den sista minuten vilket också kunde ses på pulsen som stack iväg och mjölksyran som blev värre och värre. Hade inte motivation till att köra en trappa till, men lite småskoj var det allt.
Jag har tillfälligt hoppat av mitt träningsprogram eftersom jag inte kände att jag kunde fortsätta innan knät blev bättre. Jag kommer att köra denna veckan enligt ett litet eget lugnare schema innan jag backar tillbaks till början av vecka sex i schemat och kör på därifrån igen. Det känns inte som om jag har tappat speciellt mycket utan snarare tagit ett litet steg framåt.
Sedan kan allt naturligtvis omkullkastas av vad läkaren säger, men jag tänker inte fundera över det nu – jag hoppas bara jag slipper operation för då går i princip all träning ut genom källarfönstret. Den tredje januari blev det bestäm att jag träffar honom – känner mig ändå rätt hyfsad i knät nu.
Senaste passet:
Längtar du efter en tröja som nästan ingen annan har – i så fall skall du skaffa denna! Den är ful, men för konditionsnördar är innebörden klockren!
Hittade den på zazzle.com.
Det är snabba puckar – det blir en ny magnetkameraundersökning i morgon eftermiddag. Undras om man kan få tag i bilderna den här gången, hade varit lite roligt att se! Enligt uppgift får de nämligen bränna ut dem på skiva och skicka till Perago – så möjligheten finns!
När en läkare säger “Nu gör du så här …” så får man en viss sorts ro i kroppen även om beskedet man fick när man pratade med honom kanske inte var det mest positiva. Helt enkelt tvärtemot läkare som säger “Mnjaaa, det beror på … kanske si … eller kanske så …”, för sådana finns det också. Vi människor har svårt att utan kunskap välja det ena eller det andra och vill gärna bli styrda när vi är osäkra. Sådana är vi, allihop.
Nåväl, var som sagt på besök hos Perago och träffade Dr Piros och fick vifta med knät. Han kunde inte tro att det var något större fel – men det mest troliga var att en liten flis på menisken hade gett sig och låg och irriterade knät vid belastning – och han ville få det fotat (inte röntgat) med magnetkamera.
På detta fanns det tre utfall som kunde ske:
- Om knät kändes bättre och det inte syntes någon märkbar skada på kamerabilderna, så avvaktar man för att se om det fortsatte bli bättre – och undviker operation.
- Om det inte blir bättre och det inte syns någon direkt skada, så kan man titthålsoperera ändå för att gå in och titta närmare och samtidigt reparera en eventuell skada.
- Tredje och sista fallet är en tydlig skada som måste opereras.
En menisk som bara är “lite” skadad har en förmåga att självläka vilket tar 2-3 månader medan den anpassar sig och att den ansträngning du utsätter knät för samtidigt “filar” på den bit eller flik som ev. har uppstått.
Så, mina förhållningsregler …
- Träna på som vanligt, men undvik låg kadens och hög effekt (bye bye spinning, vi får leva som särbos ett tag – får väl köra rpm istället)
- Känns det i knät, ta en ipren innan för ev. smärta
- Skulle knät kännas svullet eller att känslan av svullnad sprider sig som ett band runt knät – bromsa genast – det skall inte svullna upp.
Kunde inte hålla mig – knät känns fortfarande sunkigt och jag vill veta vad det är så jag ringde upp TryggHansa och bad om att få en tid och kolla knät hos den ortoped som gjorde min operation i början av året, Christian Piros.
Vaknar på morgonen och knät känns lite stelt och otympligt. Har inte direkt ont, men idag när jag stod och böjde mig ner vid kaffemaskinen på jobbet så “högg” det till igen i knät och då tänkte jag att det var lika bra att slå en signal.
Fick en tid i morgon eftermiddag, så vi får se vad de säger.
Nåja, så misslyckat var det inte egentligen 2/3 av passet gick riktigt bra med puls och ork på plats men när det var drygt 20 minuter kvar så smärtade det till i vänster knä.
När jag var ute och körde i Änggårdsbergen för några veckor sedan så knäppte det till i knät och det kändes som om något hände, men det gjorde inte ont och jag hade inte ont efteråt heller, men när jag körde mitt SEPI-pass för en dryg vecka sedan så kände jag att det ömmade lite men jag struntade i det och körde vidare, om än lite försiktigt. I tisdags körde jag ett OverUnder-pass utan några direkta känningar men så igår kände jag av det ordentligt.
Så nu har jag ordinerat mig själv en veckas vila från cyklandet och kommer köra på gymmet istället. Går det inte över till nästa veckas spinning så får det nog bli en större kontroll och se om något är fel vilket känns jobbigt; har ju haft problem med vänster knä förut.
I övrigt var passet riktigt bra, synd att Peter bara har ett pass kvar nu innan han slutar vara instruktör och sätter sig på “de svettigas” sida … 
Powered by FireStats